idamariae

Jag tror att de flesta jag känner vet att jag orienterade under 4-5 år när jag var yngre. Fråga mig inte varför, då jag inte alls tyckte om det. Jag antar att gemenskapen var det viktiga och självklart har jag väldigt många, glada och roliga minnen från den tiden. Samtidigt har jag många inte fullt så trevliga minnen. Jag var en usel orienterare och en ännu sämre löpare. Jag sprang ofta vilse, eller sprang och sprang, gick/joggade/gick i snigelfart. Jag vann en tävling under dessa år, och då var vi tre deltagande och jag tror att Sara kom tvåa typ 3 minuter efter mig. När gymnasiet började, slutade jag helt och hållet och that's it.

Skogen i Brösarp, där vår klubbstuga låg, har jag en blandad känsla för. Fint, okej, men hur många gånger har jag inte längtat därifrån? Så häromdan, 6 år senare, kom jag på att jag kanske skulle ge skogen en ny chans. Få revansch liksom, och springa upp för den där fruktansvärda backen som jag aldrig orkade förut.

Och idag laddade jag ordentligt! Nu jävlar skogen, ska du få för allt du utsatt mig för. (Jag har läst nånstans att man ska reda ut saker med ovänner för att helt komma över det, och om man tänker lite annorlunda så kan man se skogen som en potentiell ovän.) Kändes riktigt bra och faktiskt var det riktigt roligt att springa där igen fast med en positiv känsla. Menmenmen. Efter 2 km snubblar jag på en trädrot, faller och skrapar upp händer och knän och det går hål på byxorna. Jag kan slå vad om att det är skogen som jävlas med mig. Så jag får känna mig slagen, 2-0 till skogen. Men vänta bara, nästa vecka, då jäklar ska jag ta igen!