Nere.
Det är en jobbig känsla när man vill göra något, träffa folk och ta tillvara på tiden när man väl har den, men så kan man inte. Eller kan och kan, snarare orkar inte. Visst, det är väl inte så märkligt med tanke på att jag var rejält sjuk i förrgår att jag fortfarande är sliten men usch, det är jobbigt. Igårkväll mådde jag bättre och körde en runda till Sjöbo men när jag väl var hemma igen, var jag helt utmattad. Och samma idag, familjen har varit hemma och direkt efter de åkt hem blev det sängen för mig och sedan soffan och trots massa olika förslag ikväll orkar jag inte göra någonting. Det är så drygt. En hel kväll då jag kunnat passa på att träffa vänner som bara försvinner. Jag vet att det beror på att jag varit sjuk men det känns ändå så tråkigt...
Något jag saknar med att bo hemma är, som jag nämnt ett antal gånger, närheten till allt. I Oslo blev man bortskämd med det, man hade allt och alla man behövde max en halvtimme bort. Den stora nackdelen var självklart att majoriteten av de man tycker mycket om var långt, långt borta (förvisso bara 8 timmar men vissa dagar kändes det väldigt mycket). Dock fanns det en ursäkt till att man inte hann träffa alla så mycket som man ville. Men nu finns det ju ingen ursäkt. Och skillnaden är nu att även om jag flyttar till en stad så småningom, kommer ju ändå alla att vara utspridda överallt. Chansen till att "nu har jag en timma över, jag ringer till henne för att sen om hon hinner ta en snabbfika" finns inte, för först ska du köra dit vilket tar 40 minuter och sen ska man tycka det är kul att slösa mängder av bensinpengar.
Suck. Vart jag nog vill komma är att jag får sådan hemsk ångest ibland att jag inte hinner med mina vänner och mina nära och kära så mycket som jag vill. Jag har ändå "sållat" lite bland mina vänner, det har funnits en del som bara tagit och tagit men som jag aldrig fått något positivt av, och de jag har kontakt med nu bryr jag mig verkligen om. Och inte bara mina vänner, utan även mina morföräldrar och min farmor, och mina syskonbarn som växer i en rasande fart. Eller som Elin, där det går veckor utan att vi pratar i telefon. Vart har tiden tagit vägen? Man ska hinna hit och man ska hinna dit, det ska tränas, jobbas. Varför lägger vi ner så mycket tid på oväsentliga saker när det som egentligen spelar någon roll är att vi rår om oss själva och spenderar så mycket tid som möjligt med de vi tycker om. En dag kan det vara försent. Eller egentligen, en dag är det försent. Jag vill bara aldrig vara med om den dagen.
Just nu körde det en idiot förbi här ute, som körde i minst 150. Hoppas han kör in i ett träd.
Något jag saknar med att bo hemma är, som jag nämnt ett antal gånger, närheten till allt. I Oslo blev man bortskämd med det, man hade allt och alla man behövde max en halvtimme bort. Den stora nackdelen var självklart att majoriteten av de man tycker mycket om var långt, långt borta (förvisso bara 8 timmar men vissa dagar kändes det väldigt mycket). Dock fanns det en ursäkt till att man inte hann träffa alla så mycket som man ville. Men nu finns det ju ingen ursäkt. Och skillnaden är nu att även om jag flyttar till en stad så småningom, kommer ju ändå alla att vara utspridda överallt. Chansen till att "nu har jag en timma över, jag ringer till henne för att sen om hon hinner ta en snabbfika" finns inte, för först ska du köra dit vilket tar 40 minuter och sen ska man tycka det är kul att slösa mängder av bensinpengar.
Suck. Vart jag nog vill komma är att jag får sådan hemsk ångest ibland att jag inte hinner med mina vänner och mina nära och kära så mycket som jag vill. Jag har ändå "sållat" lite bland mina vänner, det har funnits en del som bara tagit och tagit men som jag aldrig fått något positivt av, och de jag har kontakt med nu bryr jag mig verkligen om. Och inte bara mina vänner, utan även mina morföräldrar och min farmor, och mina syskonbarn som växer i en rasande fart. Eller som Elin, där det går veckor utan att vi pratar i telefon. Vart har tiden tagit vägen? Man ska hinna hit och man ska hinna dit, det ska tränas, jobbas. Varför lägger vi ner så mycket tid på oväsentliga saker när det som egentligen spelar någon roll är att vi rår om oss själva och spenderar så mycket tid som möjligt med de vi tycker om. En dag kan det vara försent. Eller egentligen, en dag är det försent. Jag vill bara aldrig vara med om den dagen.
Just nu körde det en idiot förbi här ute, som körde i minst 150. Hoppas han kör in i ett träd.
Kommentarer
Trackback
