idamariae

Jag jobbade sista dagen i Vanstad i torsdags. Det var blandade känslor, helt klart. Som ni alla vet är jag jäkligt blödig av mig men jag hade lovat mig själv att inte gråta inför barnen. Så när vi sitter där, jag har sagt vad jag ville, bjudit ungarna på glass och alla 35 barnen sjunger en sång för mig samtidigt som jag får presenter och blommor som de samlat in pengar till, yeah right, då började tårkalaset. Det var jättejobbigt och värst var när vissa av barnen också blev ledsna plus min kollega. Jag fick jättefina blommor av barnen plus ett fint halsband, av en pojke och hans mamma fick jag en liten, söt blomma och av personalen fick jag en fin blomma och såklart ett ton med teckningar. Det blev många kramar från både barn, arbetskamrater och föräldrar och det är inte ofta jag fått så många fina ord över mig. Samtidigt som det känns jobbigt och tråkigt, var i alla fall hej då-situationen en stund jag kan kolla tillbaka på när jag känner mig långt, långt nere, så förhoppningsvis känns allt lite bättre.

Det positiva är nu att jag kan släppa ansvaret och bara fokusera på ett jobb (i alla fall i praktiken, i huvudet lär jag vara kvar hos barnen ett tag till) och det märkliga är att i Kivik har jag inget stort ansvar alls. Kanske det är skönt?


Dags för frukost. Brunch kanske?